Ronja blev tre månader gammal härom dagen, och när vi var på BVC förra veckan slog det mig exakt hur stor hon har blivit. En bit bort i väntrummet satt en mamma med en liten bebis på max ett par veckor, och vid åsynen av det lilla knytet blev det plötsligt så väldigt uppenbart att min lilla bebis inte är så liten längre. Hon kommunicerar och iakttar, nacken börjar bli stadig och huden är inte längre sådär skör att det känns som att hon ska gå sönder om hon snuddar vid grova textilier. Den ömtåligaste tiden är förbi, och den kommer aldrig tillbaka. Jag tänker inte skaffa fler barn, och kommer således aldrig ha en så liten bebis igen. Jag får impulsen att ropa till den där mamman att HERREGUD PASSA PÅ OCH NJUT NU FÖR DET GÅR SÅ HIMLA FORT HÖRDU! Trots att den där mamman i allra högsta grad ser ut att njuta av sin bebis, och trots att jag vet hur drygt det är att höra på den sortens förmaningar så bubblar känslan upp inom mig. Jag lyckas hålla truten och ler istället. Hon behöver inte höra det.
Något jag tar med mig från upplevelsen är i alla fall en större förståelse för alla gånger man fått samma typ av oönskade kommentarer. I väntan på vårt första barn tycktes varenda kotte känna behov av att upplysa oss om att vi minsann måste se till att njuta av den första tiden för det går så fort, så fort. Jag kunde bli lite stött då, nog förstår man väl att man ska njuta så gott man kan. Det gäller väl förresten livet i allmänhet? Men jag förstår nu att det aldrig handlade om oss. Det handlade inte om att folk inte trodde att vi fattade att det går fort. Det handlade om att de själva slagits av insikten att deras egna små fjuniga bebisar vuxit upp till stora barn alldeles framför näsan på dem och hur förberedd man än tror sig vara så är det omöjligt att helt hänga med i svängarna. För det går verkligen så obeskrivligt fort. Men det är just det, det kommer att gå fort oavsett hur många gånger man får höra den där trötta frasen. Så det är lika bra att vi skippar den.
Överlag tycker jag förresten att vi alla behöver bli bättre på att bita oss i tungan när det gäller att projicera våra egna känslor och erfarenheter på andra människor. I bästa fall är det bara milt irriterande, men i vissa lägen kan det vara direkt skadligt. En nybliven mamma full av hormoner och starka känslor kanske känner skuld snarare än tacksamhet när den hundrade personen i ordningen antyder att hon inte njuter tillräckligt mycket av den där första tiden, med såriga bröstvårtor, sömnbrist, och en ständig känsla av otillräcklighet. En artonåring som kämpar med psykisk ohälsa och betygshets kan må fruktansvärt dåligt av att än en gång få höra att ”du måste passa på att njuta nu, för det här är den bästa tiden i livet”. Om det ska bli ännu jävligare sen, vad är poängen med livet då? Alla tonåringar tycker inte att det är den bästa tiden i livet, och jag vågar lova att alla nyblivna småbarnsföräldrar njuter så mycket de kan av den första tiden även utan dina och mina förmaningar. Så vad säger ni, ska vi bara enas om att bli lite bättre på att svälja orden när det vi vill säga egentligen handlar mer om oss själva än den vi vill säga det till?
