Jag och Jimmy har börjat med en ny grej – nämligen att dela på oss några timmar på helgen. ”Vad sjutton är det för nytt med det?” tänker du kanske, men för oss är det något ovanligt. Vi är väl nästan ökända för att sitta ihop vid höften. Efter en lång arbetsvecka finns det inget jag hellre vill än att spendera precis varenda liten timme jag får med den bästa människan jag vet, och lyckligtvis känner han också så. Så varför har vi börjat dela på oss? Kul att du frågar! Svaret är helt enkelt att vi har två små barn nu med olika krav och behov av aktivitetsnivå som jag hänger med väldigt, väldigt många timmar i veckan. Och don’t get me wrong, jag älskar de små liven så att jag nästan går sönder, men 15 timmar på förskola i veckan är på tok för lite för en tvååring med väldigt mycket energi. När helgen kommer är jag helt slut efter att ha försökt aktivera så gott jag går, och vårt hem ser ut som om en naturkatastrof hade dragit fram.
Förra helgen åkte killarna på bilmässa och lekpark i några timmar. Ronja passade på att sova, eftersom hon nu börjar ha lite svårare att slappna av när det händer mycket. Och jag? Jag städade som om det finns en morgondag. Jag är inte en sån där som egentligen verkligen gillar att städa, men att få göra det ostört i några timmar och verkligen komma framåt? Mmmmm. Good stuff. Idag blir en betydligt mindre produktiv dag. Jag har sovit uselt, så medan killarna är nere och förlustar sig på Västerås Kulturnatt tänker jag ägna mig åt (i prioritetsordning):
- Bebisgos
- Tupplur
- Eventuellt lite skapande för mitt eget höga nöjes skull
- MÖJLIGEN dammsugning
Det är andra helgen som vi testar på detta, och för mig är det en högst bitterljuv upplevelse. Det tar emot att inte följa med på alla underbara äventyr som mina grabbar åker iväg på, men jag inser ju också att jag inte fungerar om jag försöker vara med på allt precis hela tiden. Och det är en otroligt fin bonus att de får kvalitetstid på tu man hand samtidigt som jag kan få några timmar då jag både kan återhämta mig och göra lite nytta så att jag orkar vara den bästa mamma jag kan igen när det lilla yrvädret kommer hem.
Låter som en sund rutin. Du behöver få vara ”bara” Liza också för att orka allt det andra och för som du skriver vara ditt bästa mamma-jag igen.
För övrigt så KUL att du börjat blogga!
Tack! Det är lätt att glömma ibland att man måste ta hand om sig själv för att orka ta hand om andra, så väldigt fint att man lever med någon som hjälper en på traven.
Och tack igen! <3 Det är så kul att skriva, även om det är lite skrämmande också.